melau

Igår fick vi hjälp med videokameran. Vi kunde för första gången se filmerna på lillplutten från hans försda dag i livet. Jag kommer inte ihåg mig själv från den tiden och det känns lite konstigt. Undrar om dessa tre år har varit så intensiva att jag helt enkelt inte hunnit leva i nuet? Det enda jag känner är att jag alltid varit med pluttosh här och nu, tagit vara på honom så gott som jag orkat och känt mig någorlunda nöjd. Men jag, och mannen min,.snacka om att det kommit i om inteandra hand så tredje =( Ge mig ork tid och pengar i examenspresent, det skulle nog höja min livskvalité en jäla massa. Pengar är inte allt men utan pengar kan man inte göra mycket. Då sitter man här i byxor som inte passar längre i ett vardagsrum som är så ofärdigt att det gnager i kroppen. Tiden är en annan sak. Jag vill ha tid för mig, tid för Ebba. Sedan vill jag ha tid för mamma Ebba och hennes relation till pluttosh. Sedan vill jag ha tid för fru Ebba, att få lust och glädje över vår relation igen. Sedan vill jag känna att jag har tid över att inte bli ledsen över att tiden har tagit slut.

Hmm..jag kanske låter lite negativ men det är vad som ligger och gnager mig i magen nu för tiden. Det känns som jag lever i en bubbla på något sätt. Jag lever och finns men jag "finns" inte. Jag har inte tid att uppfatta min existens...typ.

Nu ska jag skriva klart min uppsats...det måste jag.

Jag är trött på att livet känns likgiltigt. Rör om i grytan!!